Världsdiabetesdagen

För två år sedan fick jag diagnosen typ 2 diabetes. Det var inte oväntat men ändå lite av en chock. Jag visste redan när jag sökte vård att det var så det skulle bli och jag visste att jag inte direkt skulle få någon hjälp eller guidning. Men ändå blev det en chock. Ingen vill få stämpeln som en kronisk sjukdom ger.

Min sjukdom är inte så allvarlig att jag behöver medicin. Men jag behöver sköta mig. Jag behöver ta hand om min kropp om jag inte vill bli sämre. Det går bra ibland. Ibland går det riktigt dåligt. Alla har ups and downs.

Min diabetesresa började inte för två år sedan. Den började för över 15 år sen. Det var redan då jag fick veta att jag låg i riskzonen. Sen har resan gått över olika lågkolhydratkoster och genom godispåsar via tre och en halv graviditet och nu fortsatt in i en livslång sjukdom.

Jag har genom åren förändrats. Men jag är fortfarande jag, lika slarvig med vad jag äter och lika dålig på att motionera. Nästan. Nu när jag läst nästan allt jag kan komma över kring kost, diabetes och näringslära så vet jag ivarjefall vad jag gör mot mig själv. Jag vet vad jag borde ändra, i vilka trådar jag borde strama åt. Och i perioder är det lätt. I andra är det svårt.

Idag är det världsdiabetesdagen. Ikväll en diabetesgala. En hel del fokus ligger på hur att ta hand om människor som jag själv som fått en livslång sjukdom.

Min högsta önskan är att vi kunde lägga fokus på att se till att allt färre fick sjukdomen. Det är hyfsat enkelt att säga vad vi ska göra för att min önskan ska gå i uppfyllelse.

Sluta ät socker och sockerliknande mat.

Diabetes går att likna vid en allergi. Ät inte det du är allergisk mot.

Enkelt att säga. Väldigt svårt att leva upp till.

Jag har dagar då jag svär likt en bandhund över allt socker i min närhet, beskyller det för all ondska i världen. Jag har dagar då jag likt en dåre citerar all litteratur jag läst om diabetesforskning och plågar min omgivning med goda råd om kost. Jag har dagar då jag predikar för alla hur viktigt det är att barnen rör på sig och äter riktig mat och dricker vatten istället för saft. Jag har dagar då jag följer alla mina egen råd. Men jag har också dagar då jag äter pasta, vitt bröd och glass ackompanjerad av en diabetesdjävul som skrattar på min axel. Veckor då min träning består av en promenad till skolan för att hämta barnen medan samvetet gnager stora hål i magen.  

Idag är det inte bara världsdiabetesdagen. Det är också min yngsta dotters födelsedag. Min sjukdom är ärftlig. Min största skräck och farhåga är att mina barn ärver den. Jag driver en ständig kamp med mig själv om deras sockerkonsumtion. Å ena sidan vad jag vet är bättre för deras kroppar å andra sidan en tolererbar nivå i förhållande till omvärldens ögon. Jag önskar jag kan få dem att förstå min rädsla.

Jag önskar vi kunde ta WHO-rekommendationer om dagligt sockerintag på allvar. Jag önskar vi alla kunde enas om att våra barn kommer ha tillräckligt med hinder att klättra över i sina liv så att om vi kunde ta bort hälsohotet som sockret är skulle vi ge dem en av de största gåvor vi kan ge.

Jag är egentligen inget stort fan av namngivna dagar. Men ibland ger de inspiration till initiativ som är bra. Ett sådant är det initiativ som  Kostfonden och Frisk Mat och FredagsFys har tagit, ett upprop för att föra fram hur mycket vår tids sockerkonsumtion påverkar varje individs egna hälsa men också vår tids ekonomi.